Två skift kvar till ledighetet känns bra. Trots att det är två nätter. Två nätter har också min arbetskamrat kvar innan hon blir ledig. För Alltid. Jag undrar hur hon känner det? Jag känner avundsjuka. Dom flesta jag sett som gått hem för alltid har varit glada, men jag har sett andra också. Såna som tiggt om att få komma tillbaka. Dom tycker jag väldigt synd om. Dom får chansen att gå hem tre år i förtid, men klarar inte av det. På nåt vis har dom sitt liv på fabriken. Jag hoppas att jag inte själv blir så när det är dags om 20 år. Men det är ingen fara med det, för när man äntligen får börja leva så ska man göra det och inget annat bara njuta liksom. Jag önskar min arbetskamrat lycka till och hoppas hon får många fina år framöver. Det skulle jag vilja ha. Nu.

Jag tänkte på det jag skrev här ovanför... 20 år kvar. Minst.... Det känns som en evighet. Är man kvar där då, finns fabriken, finns byn kvar? Finns jag kvar?

Jodå, det gick bra för Oskar hos tandläkaren. Han gapade stort, hon fick till och med ha en sån där läskig sug i munnen på honom. Hon putsade och lackade tänderna på honom, men hon blev biten i fingrarna två gånger... Men förutom det gick det riktigt bra.

Oskar har fått sin första kallelse till tandläkaren och ska dit i eftermiddag. Han frågade igår vad man skulle göra där, och jag berättade att man skulle gapa så mycket man kunde så tandläkaren kunde kika på tänderna. Men det skulle inte han göra, inte ens om han fick en leksak av tanddoktorn... Vi får väl se hur det går. Själv kan jag inte vara med för jag jobbar, men jag får väl någon rapport efteråt kan jag tänka :)

Vi har ju klarat oss från kyla den här vinter, men idag när vi vaknade strax efter sju så var det -13 celciusgrader... Det är väl egentligen ingenting det heller, men den här vintern är det ruskigt kallt. Och nu när det är meningen att det ska vara vår också... Vi har lite varmare här uppe på berget, så när jag kommer till jobbet på eftermiddagen så får man väl höra hur mycket alla andra hade... Precis som om nån bryr sig, men det verkar som alla talar om hur kallt eller varmt just dom hade. Det är liksom lite tävling. Jag har alltid varmast på vintrarna, dom som bor lägre har några grader kallare, så jag förlorar jämt. Men jag bor i alla fall högst så jag kan ju med gott samvete se ner på dom andra och låta dom hålla på med sin köld/värmetävling. Det inte bara på vårat arbetslag det låter på det viset, när man kommer till omklädningsrummet vid skiftbytena så får man höra temprapporter från runt om på orten, och till och med från dalarna. Jag tror jag ska börja föra statistik.

Så har det gått en dag igen... Imorgon har jag sovmorgon, eller jag får i alla fall sova längre än till strax före fem, och det är inte illa tycker jag. Jag ska försöka njuta av den extra timmen sömn jag kommer att få, jag hoppas ju såklart att det blir lite längre ändå, men man kan aldrig veta så säkert nu för tiden. Resten av familjen har redan somnat, dom är trötta efter en helg i  Hälsinglands skogar, det beror nog på luften tror jag. Ren och frisk luft har dom andats hela påsken, till skillnad från mig som mest dragit ner fabriksdamm i lungorna... Men jag går nog och lägger mig nu jag med... Kanske.

Gjorde Man United guldrycket idag? Mycket talar väl för det, det var inga som helst problem att slå Liverpool. 3-0 talar sitt tydliga språk, United är i stort sett oslagbara. Fem poäng är avståndet till nya ligatvåan Chelsea som hade lekstuga med Arsenal idag. Nästan. Brynäs hade inga som helst problem med att vinna heller, så det har varit en bra sporthelg för min del...

Jag vaknade 03:50 i morse, en hel timme före klockan och jag kände mig allt annat än utsövd. Inte kunde jag somna om heller, jag låg och vred och vände på mig i sängen och kikade på klockan hela tiden. Det är nog inte bara smått irriterande utan väldigt mycket irriterande... Jag har varit hur trött som helst under förmiddagsskiftet, men nu har jag kommit hem och känner mig mycket piggare. Fabriken har den effekten på mig, det söver mig liksom när jag kommer dit. Ibland kan man vara hur pigg som helst hemma, men så fort man kommer in där så håller man på att svimma av trötthet...

Men nu har jag bänkat mig i soffan igen. Man United - Liverpool har snart avspark och jag missar inte den matchen. Ursäkta Brynäs men ni får klara er utan min support i tv-soffan idag. Man United - Liverpool är på liv och död, Brynäs - Rögle bara om en plats i Elitserien kommande säsong. 

Har suttit och läst lite om det uppmärksammade utvisningsfallet på orten. Det handlar om Enayatulla Adel, 22 år från Afgahnistan. Förra torsdagen bröt sig fyra civilklädda poliser in i hans lägenhet och tog honom med till Migrationsverkets förvar. Adel har varit i Sverige i fem år,  läser Samhällsvetenskapligt program och skulle tagit studenten om några månader. Han har fast jobb, spelar basket och teater. Men sånt hjälpter inte ett dugg när Migrationsverket bestämt att han skall utvisas. Dom säger att det är säkert i Afgahnistan, alla andra vet att det pågår krig där och jag tvivlar på att någon från Migrationsverket skulle åka dit och känna sig trygg och säker.

Adels bror och pappa har redan blivit mördade i landet och mamman är borta. Han har inget att komma tillbaka till, och när han tvingas tillbaka så är risken överhängande att han dödas. I måndags var han på väg till Göteborg när FN-organet UNHCR stoppade utvisningen på grund av att situationen i Afgahanistan inte är tillräckligt säker... Adel fördes tillbaka till Migrationsverkets förvar med nytt hopp. Ett hopp som omgående kom att grusas av dessa bödlar. Han skall trots UNHCR:s rekomendationer utvisas i nästa vecka. Dom skickar alltså Adel mot döden och är inget annat än ett mördarverk. Jag hoppas att dom som beslutar i ärendet sover gott om nätterna och drömmer söta drömmar. I så fall kan dom skatt sig lyckliga. Allt sånt har dom tagit ifårn Adel. Dom tar i från honom hans liv, hans trygghet, hans lycka.

metrobloggen.se/stoppautvisningarnatillafghanistan, på den adressen kan ni läsa om Adels fortsatta öde. Jag önskar Adel lycka till, som om det skulle vara till någon hjälp, men jag hoppas han klarar sig från dom svenska bödlarna och får stanna till slut.