Två skift kvar till ledighetet känns bra. Trots att det är två nätter. Två nätter har också min arbetskamrat kvar innan hon blir ledig. För Alltid. Jag undrar hur hon känner det? Jag känner avundsjuka. Dom flesta jag sett som gått hem för alltid har varit glada, men jag har sett andra också. Såna som tiggt om att få komma tillbaka. Dom tycker jag väldigt synd om. Dom får chansen att gå hem tre år i förtid, men klarar inte av det. På nåt vis har dom sitt liv på fabriken. Jag hoppas att jag inte själv blir så när det är dags om 20 år. Men det är ingen fara med det, för när man äntligen får börja leva så ska man göra det och inget annat bara njuta liksom. Jag önskar min arbetskamrat lycka till och hoppas hon får många fina år framöver. Det skulle jag vilja ha. Nu.

Jag tänkte på det jag skrev här ovanför... 20 år kvar. Minst.... Det känns som en evighet. Är man kvar där då, finns fabriken, finns byn kvar? Finns jag kvar?

Jodå, det gick bra för Oskar hos tandläkaren. Han gapade stort, hon fick till och med ha en sån där läskig sug i munnen på honom. Hon putsade och lackade tänderna på honom, men hon blev biten i fingrarna två gånger... Men förutom det gick det riktigt bra.

Oskar har fått sin första kallelse till tandläkaren och ska dit i eftermiddag. Han frågade igår vad man skulle göra där, och jag berättade att man skulle gapa så mycket man kunde så tandläkaren kunde kika på tänderna. Men det skulle inte han göra, inte ens om han fick en leksak av tanddoktorn... Vi får väl se hur det går. Själv kan jag inte vara med för jag jobbar, men jag får väl någon rapport efteråt kan jag tänka :)