Vaknade fem i tolv i dag, sträckte mig ut och slog på tv:n för att se upplösningen på damernas Tour de ski, och vilken upplösning det blev. Kalla var mer än 40 sekunder efter när dom hon började klättra uppför slalombacken, en stigning på 3650 meter och en höjdskillnad på 400 meter. Men hon klättrade på och kom så småningom ikapp finskan och låg och lurade där bakom ett tag innan hon satte in högsta fart och fullkomligt flög uppför backen mot målet.

Sist jag såg något liknande var i OS 2002 när Johann Mhülegg knäckte Per Elofsson för all framtid. Då hette det genast att han var dopad, det stog i någon tidning att han klättrade uppför backarna som en förgiftad bergsget. Det visade ju sig att han var dopad också. Nu fick vi se på en likadan uppvisning, men skillnaden är att nu nämner ingen ens ordet dopad. Nu heter det att bragdguldet redan är klart. Charlotte Kalla är med all säkerhet inte dopad heller, det tror vi ju för övrigt aldrig om våra svenska altleter. Men inte är Kalla dopad. Hon är bara en talang utöver det vanliga som kommer att skörda stora framgångar i skidspåren. Uppvisningen idag var underbar att se, det har blivit roligt att se på svensk skidåkning igen, så här kul har det inte varit sedan Gunde huserade i skidspåren. Det är bara skicka ett jättegrattis till Kallas seger och intjänade miljon!

Att jobba lördagnätter är olidligt. Vi har kollat på två filmer och ändå är det fem timmar kvar. Av tio... Jobbat har vi naturligtvis också gjort och nu sitter jag och bloggar om ingenting. Det gäller att utnyttja arbetstiden på rätt sätt. Jag ska snart gå och sätta mig och lyssna på slutet av den sista boken i Milleniumserien, jag måste bara veta hur det går för Kalle jävla Blomkvist och Lisbeth Sahlander, och vad passar bättre än att avsluta den där boken på ett nattskift?